Åkes låt- och vishörna 3
Våren är i luften, skogen grönskar och snart blir det dags att buffra kreaturen upp till sina sommarbeten på fäboden. I detta avsnitt av Åkes låt- och vishörna ska det handla om vallmusiken – musik med koppling till arbetet på fäbodarna.
Hars Åke har valt ut några favoriter från det rika arkivmaterial som dokumenterar vallmusiken i Dalarna. Vi följer en av kulningens finaste melodier tillbaka till kvinnan som gav den sitt namn, letar bland hornlåtar och kastar en djupare blick på ett par vallvisor.
Kulningens stilbildare
Den gren av vallmusiken som får kanske mest uppmärksamhet idag är lockropet, framförallt den höga melodiösa typen som härstammar från övre Västerdalarna. Att kula (eller kôla som man sa i Transtrand – ett av många dialektala namn) var ett sätt att locka djuren över långa avstånd med hjälp av rösten. Radions Matts Arnberg besökte Transtrand i slutet av 1940-talet och spelade in tre kvinnor som kôlade i ett mycket högt röstläge. Kvinnornas sångteknik, i synnerhet Karin Edvardssons (1909-1997), blev stilbildande för hur vi tänker på lockrop eller kulning idag.
Som Karin Edvardsson gärna berättade för intervjuare är kulning något som aldrig blir lika – det ”beror på hur pass ork man har, och luft, och på vilket humör man är”. Samtidigt fanns det distinkta och personliga fraser som gjorde att man kunde känna igen vem det var som kulade. En melodi som Karin Edvardsson ofta sjöng kallade hon för ”Stina-låten”, och det är nog många som känner igen den. Men var kom melodin och namnet ifrån?
Karin Edvardsson, Stina-låten (Sveriges Radio B 43157-58:17)
Stina-låten
Den Stina som namnet syftar på var Kristina Östensson, gift Olsson, från Östensby i Transtrand – grannbyn till Resjövall där Karin Edvardsson växte upp. Karin lärde sig melodin av henne troligen genom att höra den eka mellan fäbodvallarna – den måste ha varit en ständig del av sommarens ljudlandskap när hon var ung. Kristina Östensson föddes 1875 och var i sin ungdom känd i Transtrand som en av de två bästa på att locka. Vallåten som hon brukade sjunga för korna när hon gick i vall upptecknades av Nils Andersson 1922 och trycktes i Svenska låtar. År 1954 besöktes hon av Karl Sporr som upptecknade samma vallåt flera gånger för att få med variationerna i melodin och se om den hade ändrats eller utvecklats sedan första gången den skrevs ner.
En av Karl Sporrs uppteckningar av Kristina Östensson (MSKA M 0603)
Några veckor tidigare var Matts Arnberg i Transtrand för att spela in de tre yngre kulerskorna. Då lyckades han även spela in Kristina Östensson, då nästan 80 år, när hon sjöng den vallåt som nu bär hennes namn. Hon är troligen en av de allra tidigast födda kulerskor som någonsin har spelats in, och trots sin ålder lockar hon med otrolig kraft och inlevelse.
Kristina Östensson, Kulning för kor (Sveriges Radio B 43157-58:17)
Det var inte bara andra kulerskor som traderade Kristina Östenssons vallåt vidare. Hennes son Edvin Larsson (1901-1991) var spelman och han brukade spela sin mors vallåt på fiol, här inspelad av Märta Ramsten 1968.
Edvin Larsson, Kulning efter mor (SVA BA 0344)
Kohorn och getlåt
Det går knappast att hitta inspelningar av hornblåsare från samma generation som Kristina Östensson, som var född på 1870-talet. De stora hornblåsarna i Dalarna under början av 1900-talet, som Ris Kersti, Bullermor och Nörstmo Halvar, blev dessvärre aldrig inspelade – varken i sin krafts dagar eller senare.
Dock finns det många fina inspelningar av hornblåsare från en yngre generation född i början av 1900-talet. Pelle Jakobsson och Carl Gustaf Färje är kanske de mest uppmärksammade av dessa, men några andra som är lite mindre kända som hornblåsare är Sven Bohm, Britt Johan Persson, Erik Nyberg och Knis Karl Aronsson.
Här blåser Malungsspelmannen Sven Bohm (1914-2000) en getlåt (på kohorn!) efter Tjäder Brita Andersson, född 1844, i en inspelning gjord 1969 av Wille Toors. Den har en annan känsla än många hornlåtar – livaktig och hoppig som getterna själva.
Det är anmärkningsvärt att de flesta tidiga inspelningar av hornspel är med män. Vallhornet var traditionellt sett vallkullans redskap och en titt på deltagarlistorna från Zorns horntävlingar visar att kvinnor fortfarande dominerade hornspelet i början av 1900-talet, något som strax därefter skulle komma att ändras. Kanske hittar vi en förklaring i att vallhornet togs upp av den mansdominerade spelmansrörelsen medans det föll ur bruk i sitt ursprungliga sammanhang då fäbodbruket upphörde på de flesta ställen.
Barn och björn i skogen
I arkivet hittar man många vallåtar som har en tillhörande text. Texten kunde såklart sjungas, men den var även ett sätt att känna igen och förstå innebörden av ordlösa hornlåtar och locklåtar som hördes över långa avstånd.
Vissa av dessa visor har tydliga funktionella budskap – ”en ko är borttappad” eller ”björnen finns i skogen” – men andra verkar kopplade till historia och myt. I den här vallvisan som Elin Lind (1876-1958) från Norhyttan i Grangärde sjunger, inspelad av Matts Arnberg 1955, finns en liten dialog som börjar: ”Tu lu lu lu lever den lille än? Ja det men gör han så”.
Elin Lind, Tu lu lu lu lever den lille än (Sveriges Radio B 47231 2)
Detta vismotiv finns utspridd över stora delen av landet och den förmodligen tidigaste uppteckningen finns i Richard Dybecks Svenska vallvisor och hornlåtar från 1846. Där berättar han historien som han hörde om visan i norra Uppland.
En gosse och en flicka gingo en längre tid tillsammans vall. Flickan fick en dag barn i skogen, hvilket lades i en korg, som upphängdes i en gran; och gjorde gossen deröfver ett tak af mossa, som fastgjordes vid de öfverhängande grenarna. Men om den nyfödde fick ingen veta. Gossen och flickan gingo hem om qvällarna, men barnet fick ligga kvar i skogen.
Visan föreställer dialogen mellan flickan och gossen en dag då hon inte kan ta sig ut i skogen för att amma det hemliga barnet. De ropar till varandra och hon ber gossen att mjölka kon för att kunna ge barnet lite mat.
Elin Lind sjöng en annan vallvisa till samma melodi – en variant på den kända visan ”tolv man i skogen” som handlar om björnens kraft och hur farlig den är för folk och fä. En mindre känd björnvisa är den upptecknad i Leksandsbyn Västanvik efter Tillas Anna Andersson. Där är det björnen själv som talar och berättar om olika instruments kraft att locka eller avskräcka.
Luren å de grova horn
De skrämmer mig i mörka morn
Men fiolen å de granna piporna
De låter väl uti mina öron.
Visan var upptecknad som en hornlåt med tillhörande text av Carl Gudmundsson och trycktes 1922 i Karl-Erik Forsslunds Med Dalälven från källorna till havet.
Om Åkes låt- och vishörna
Åkes låt- och vishörna är en miniserie med djupdykningar i Folkmusikens hus arkiv tillsammans med Hars Åke Hermansson, sångare och folkmusikinsamlare från Malung, och John-Francis Goodacre, arkivarie på Folkmusikens hus. På 1970- och 1980-talet reste Åke runt med bandspelare i Västerdalarna och spelade in många äldre sångare och spelmän. Hans inspelningar ingår i Folkmusikens hus arkiv och han är själv en guldgruva av kunskap om traditionella visor från Dalarna.
I låt- och vishörnan väljer Åke ut några favoriter från arkivet för att belysa vissångare, sångvarianter och musiktraditioner från Dalarna som John-Francis sedan skriver och forskar vidare om.
