Åkes låt- och vishörna 4
På fäbodvallen, sätern, bodarna, selen – kärt barn har många namn! Detta avsnitt av Åkes låt- och vishörna får sin titel från ännu ett dialektord för fäbod som dyker upp i en av de inspelningar vi har plockat ut från arkivet. Det blir skallgångslåtar, lalning, morgonvisor, vallåtspolskor och en hornlåt som har letat in sig i den psykedeliska rocken.
Här är den du letar efter
I förra avsnittet av Åkes låt- och vishörna hörde vi kulning för kor och en hornlåt för getter – olika sätt att använda röst och instrument för att skapa kommunikation mellan människor och djur. Men hur gick det till när fäbodkullor skulle kommunicera med varandra?
Ibland hände det att en ko inte kom hem till fäboden om kvällen. Då delade kvinnorna upp sig i grupper och gick skallgång tills de hittade det bortkomna djuret. För att hålla kontakt mellan grupperna hade man kända signaler att ropa eller spela på horn.¹
I Malung finns en melodi med en text som börjar ”Liten oxe liten ko” och som upprepades i skallgången tills kon blev återfunnen. Här sjunger Olambritt Anna Persson (1888-1981) från Malung en variant av den för Gertrud Sundvik år 1970.
När kvinnorna hittade kon kunde de kommunicera det med en annan melodi – ”Här är den du letar efter, leta inte längre”. Här sjunger Rut Brandt (1903-1988) från Tyngsjö en variant efter sin mor, inspelad 1968 återigen av Gertrud Sundvik.
Rut Brandt, Här är dagar och här är nätter (DM BA 0013)
Å lala dig
Det fanns andra sätt att hålla kontakt med varandra i vallskogen. Lalning (alternativt lålning eller laling) var en sorts växelsång mellan två personer i en fast form med fråga och svar. Frågan kunde lyda: ”Lala dig Anna å lala dig. Å är det du Anna så svarar du mig. Å lala dig.” Då blev svaret: ”Å ja det är Anna, å ja det är hon. Å lala dig.”
Lalningstraditionen verkar ha varit särskilt stark i Norge och dess gränstrakter med Sverige. Den beskrevs redan år 1846 av Rickard Dybeck i Värmland och Dalsland, och i Dalarna finns det inspelningar av lalning från de fjällrika gränssocknarna Lima, Transtrand, Särna och Idre. Här lalar Per Johan och Selma Persson (1904-1983 och 1911-2010) från Särna till varandra i en inspelning gjord av Märta Ramsten och Sven Nyhus år 1969.
Per Johan och Selma Persson, Lalning (SVA BA 0618)
Upp, upp!
I arkivet finns det några visor som sjöngs av de mest morgonpigga för att väcka de andra på sommarmorgnarna. Visorna adresserar en fäbodkulla som har försovit sig medans de andra kvinnorna redan har tagit ut sina kor på bete. ”Ja, vi reta dôm att dôm va late” berättar Näs-mor (född 1839) från Enviken i en uppteckning från 1917.
En sådan morgonvisa sjungs av Therèse Eliasson från Mora i en inspelning från 1951. Hon sjunger till en ”ändjiljos”, en person som blir kallad ”hängljus” för att den varit uppe sent på natten och har svårt att ta sig upp på morgonen. Enligt visan går sångarens kor på gröna hagen medans den sovande flickans står kvar på ”mukålaven”, gödselrännan bakom båsen i ladugården.
Från fäbod till folkrock
Vallmusiken har länge varit en inspirationskälla för spelmansmusiken. Spelmän har lånat både tonspråk och melodimaterial från lockrop och hornlåtar som de hörde i skogen. Bakom varje vallåtspolska ligger troligtvis en eller flera vallåtar. Dock är det sällan man får höra motsvarande vallåt och polska sida vid sida.
I den här inspelningen från 1950 spelar fiolspelmannen Hjort Anders Olsson från Bingsjö en vallåt som hans mor spelade på horn, följt av en vallåtspolska som omformar vallåtsmelodin till en medryckande tretakt.
Hjort Anders Olsson, Vallåt och polska (Sveriges Radio L-B 12986)
Även idag fortsätter vallmusiken att vara en källa för musikalisk inspiration. Kulning tar numera plats på konsertscener och vallåtsmelodier letar sig även in i andra genrer. Vi kan följa en melodis resa från fäbod till arkiv och vidare till dagens alternativa musikscen.
Kvarnmyr Lars Jonsson (1842-1894) var en spelman och hornblåsare från Lima. Han hade en egen melodi som han brukade blåsa på horn som dottern Lissola Selma Persson (1879-1962) senare sjöng för både upptecknare och inspelare.
Lissola Selma Persson, Vallåt av fadern (MSKA 0113)
Låten plockades upp av hornblåsaren Carl Gustav Färje (1917-1976) som också är inspelad i arkivet. Inspelningen med honom blev i sin tur inspirationskällan till en låt skapad i ett samarbete mellan de norska grupperna Kanaan och Ævestaden. Kvarnmyr Lasses vallåt blir till en 8-minuters psykedelisk rock jam med trummor, distade gitarrer och ordlösa röster.
Där vill jag vara i hela min tid
Vi avslutar med en annan sorts vallvisa. Utöver de äldre vallvisorna finns det en något yngre familj av mer litterära visor som beskriver och romantiserar fäbodlivet. Dessa visor kom mestadels till på 1900-talet då fäbodarna gradvis höll på att falla ur bruk medans minnena från fäbodbrukets glanstid ännu levde kvar.
Visan ”I buom” beskriver fäboden som ett jordiskt paradis där smöret och osten är värdiga en prost och livet är som en enda stor fest. Dansar Edvard Jonsson (1893-1976) lärde sig visan av en kvinna i Malung som hette Johanna Engström. Han trodde att den kom från Hälsingland från början, men vi vet att texten härstammar från Jämtlandspoeten Erik ”Äcke” Olsson (1860-1916).
I Dansar Edvards version har Äckes sju verser på jamska kokats ner till två verser med starkt inflytande av malungsmålet. Varje vers slutar med en liten kulningsmelodi, som ett eko från vallskogarna förr.
Dansar Edvard Jonsson, I buom ja just i buom (SVA BA 0888)
¹ Beskrivningen av skallgång i Malungsfäbodar är hämtad från Malungs folkhögskolas elevförbunds årsbok Från västerdalsbygder (1918), s. 5.
Om Åkes låt- och vishörna
Åkes låt- och vishörna är en miniserie med djupdykningar i Folkmusikens hus arkiv tillsammans med Hars Åke Hermansson, sångare och folkmusikinsamlare från Malung, och John-Francis Goodacre, arkivarie på Folkmusikens hus. På 1970- och 1980-talet reste Åke runt med bandspelare i Västerdalarna och spelade in många äldre sångare och spelmän. Hans inspelningar ingår i Folkmusikens hus arkiv och han är själv en guldgruva av kunskap om traditionella visor från Dalarna.
I låt- och vishörnan väljer Åke ut några favoriter från arkivet för att belysa vissångare, sångvarianter och musiktraditioner från Dalarna som John-Francis sedan skriver och forskar vidare om.
